Pushing Daisies (s01e02)
Jag har kommit på det nu. Hur man ska beskriva Pushing Daisies. Det är en blandning mellan Tru Calling, Roald Dahl, Douglas Adams och valfri svensk julkalender. Ni får själva fundera ut hur de olika elementen passar in, men det här förklarar serien perfekt enligt mig.
Piloten fick många tittare och jag tror inte att många kommer svika serien. Tur det, för jag gillar verkligen Pushing Daisies, den är otroligt mysig.
Jag hyllade miljöerna förra veckan, och i den andra episoden bjuds vi på mer surrealism. En futuristisk bil som drivs av vissna maskrosor, och döda människor som krockdockor. Berättarrösten är tyvärr kvar i samma utsträckning som i piloten. Jag störde mig mindre på den idag, men jag vill fortfarande se att karaktärerna själva för handlingen framåt.
Relationen mellan Ned och Chuck är speciell, men ändå vääääldigt gullig. Att inte kunna röra vid varandra, men ändå vara helt förälskade visas på ett mysigt sätt. Lite hångel med plast mellan läpparna, eller hålla handen i en diskhandske. Annorlunda romantik, minst sagt.
Den enda karaktären som jag inte har fastnat för är Olive (Kristin Chenoweth). Kanske för att hon är kär i Ned, som helt uppenbarligen tillhör Chuck, eller så är det för att hon inte tillför någonting alls till serien. I episod två har hon någon slags musikalsekvens, som verkligen bara kändes som utfyllnad.
För den skarpögde kryllar även serien av filmreferenser. Sexcenen med det immiga fönstret i Titanic, kroken från I Know What You Did Last Summer och masken från Friday the 13th var några av referenserna i dagens avsnitt.
Ge Pushing Daisies en chans, ni kommer inte ångra er. Det är hög kvalité och en mysig historia att drömma sig bort i.
//Tobbe
