En gammal bekant

The Simpsons (s19e02)

Det är med trötta ögon jag ser det senaste Simpsons-avsnittet och det tar ett tag innan ögonen skickar signaler till min hjärna. När signalerna väl träffar hjärnan så fylls jag av en välkänd känsla, jag har sett det här förr. För visst har vi lärt oss hur Simpsons fungerar nu? En vrickad händelse leder till en annan, som i sin tur leder till att Homer skadar sig, vilket leder till någonting annat. Alltid lika galet och fantasifullt.

Problemet är bara att det är alldeles för bekant. Jag hade hoppats på att långfilmen skulle bli en nytändning för serien. Tyvärr var filmen bara ett långt avsnitt, med några roliga scener (ja, jag menar spiderpig…). Hoppet tändes under introt till säsongens första avsnitt, jag hade verkligen tyckt om att serien fortsatte där filmen slutade. Men vad jag tyckte spelade tydligen ingen roll, nu är allting som vanligt igen.

Jag måste ändå ge credits till de som skriver och animerar serien. Att hålla serien vid liv i 19 säsonger är imponerande, även om inspirationen är tydlig ibland.

Gårdagens episod följde det ovan beskrivna mönstret väldigt väl. Efter några strapatser hamnar Homer på sjukhus, där det upptäcks att han har en otrolig sångröst när han ligger på rygg. Det leder till att han börjar sjunga opera och inte långt efteråt urartar allting som vanligt.

Jag kommer nog titta på Simpsons så länge serien sänds, både nya avsnitt och gamla repriser på svensk tv. Det är faktiskt skönt att kunna se en serie och veta vad som väntar. 22 minuters bekymmersfri underhållning är inte helt fel.

//Tobbe