Jag är inte den som skrattar högt för mig själv, komediserier får mig som mest att le eller skratta lite lätt inombords. Ibland kan jag till och med personifiera mig med Mandy Moores karaktär Julie i Scrubs, när hon sitter framför tvn, äter popcorn och säger ”That’s so funny” upprepade gånger. Vad finns det för mening med att skratta för sig själv? Jag behöver inte lägga mig på golvet och rulla runt för att jag ska veta vad jag roas av. Dock finns det en serie där jag återkommande upptäcker mig själv mitt uppe i en dånande skrattattack.
Weeds är serien som jag aldrig trodde skulle få en andra säsong, inte för att den var dålig utan för att den var för kontroversiell. Hur skulle en serie som glorifierar droger, innehåller tonvis med pikar mot det amerikanska styret och inte minst sexuella anspelningar kunna slå på en marknad där man censurerar minsta antydan till nakenhet? Det var kanske just det som publiken ville se? En nyskapande serie som vågar testa gränserna för vad som är tillåtet att driva med.
Den smarta ungen och den misslyckade släktingen finns med bland karaktärerna precis som i så många andra komediserier, det är inte där Weeds hämtar sin styrka. Även den plumpna bajs-humorn finns med, så inte heller det gör serien speciell. Men vad är det då som får mig att vrida mig av skratt varje vecka när ingen annan serie med liknande uppbyggnad gör det? Och eftersom jag tom skrattar högt för mig själv vilket jag aldrig gör annars måste det vara något väldigt speciellt med den här serien. Med lite eftertanke är det nog av förvåning jag skrattar, ”Får man verkligen säga så i tv” tänker jag för mig själv och blir sedan glad att någon gör det. Ett praktexempel på hur underhållande serien kan vara är när Shane spelar in en terroristvideo. Han har tagit en liten tjej som gisslan och kräver nu att alla arméer ska lämna landet. Filmen avslutas med att han hugger huvudet av tjejen. Eller när Shane får en lektion i masturbering av sin farbror. Listan på oslagbara scener kan göras lång och upplevas flera gånger utan att man tröttnar.
Efter två och en halv säsong står sig Weeds fortfarande i den hårda konkurrensen om tittarna och enligt tv.com är den listad som den 6:e mest populära komediserien just nu. Mary-Louise Parker vann även en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll i kategorin musikal/komedi 2006. Med detta i åtanke så jag är ju uppenbarligen inte den ende som uppskattar serien, men varför känner jag mig då så ensam om att följa den?
I min vänskapskrets är det bara en enda som följer serien förutom jag. Varför gör inte fler det? Det är bara två slutsatser jag kan dra av detta. Antingen skrattar de hellre bort en halvtimme av sitt liv till usla mainstreamserier, så som Ugly Betty, för att sedan glömma bort vad det var de skrattade åt. Eller så har jag för få vänner.
Weeds bjuder istället på smart komik med oförglömliga scener, synd bara att den svenska publiken inte har insett dess värde än.
//Mathias
